varför ska föräldraledigheten vara jämlik?

Jag känner att mitt förra inlägg kräver ett förtydligande, eller egentligen så här: förra inlägget var informationen, här kommer analysen. Varför är mitt favoritord.

 

Varför ska egentligen föräldraledigheten vara jämlik? Jag tror detta bottnar i den allmänna kampen för jämställdhet inom alla andra områden, samt i den stereotypa hemmamamma/jobbpappa-dynamiken. Det finns en längtan att bryta sig från gamla mönster och skapa en ny vardag. Jag är helt med, men jag tror att ett jämställt föräldraskap kan uppnås på andra sätt än att dela föräldraledigheten med linjal. Det finns så mycket mer som måste göras hemma än att amma barnet: handla mat, städa, laga mat, tvätta kläder, leka med barnet, byta blöja på barnet, planera aktiviteter, ha koll på ekonomin, försäkringar och elräkningar, och massa andra saker. Ifall man gör olika saker men summan blir ungefär samma är det väl rätt okej. Hemmamamman som gör allt hemarbete och pappan som direkt från jobbet sätter sig i tv-soffan är ljusår borta. Kanske den arbetande föräldern kan gå ner i arbetstid medan barnet är litet? Kanske den föräldralediga kan jobba halva dagar ibland så att den andra förälderna kan ta ut föräldraledighet vissa dagar? Vad är egentligen målet med en uppdelad föräldraledighet? Eller så här: varför är mannens stressiga arbetsliv det ständiga idealet? Kvinnan är framgångsrik om hon lever som en man. Staten vill ha mammor på arbetsmarknaden i jämställdhetens namn. Men borde inte kvinnans liv vara idealet, familjen och tid med den värderas högre och borde inte barnets trygghet komma först i alla frågor i samhället? Svar nej för pengar är tydligen viktigast av allt :'(((.

Nu pausar jag och går och gråter lite över vårt kapitalistiska samhälle. Iväg och läs Nina Björk allihopa!

07.03.2018 kl. 12:57

Uppdatering av föräldraledigheten, tack!

Jag börjar genast. Den här bloggen föddes ur ett behov av att ventilera mina tankar kring olika ämnen. Se den som ett samtal med mig själv kanske, för när tankar skrivs ut blir de mer påtagliga och överskådliga.

 

Debatten kring ett förnyande av föräldraledigheten i Finland är intressant. Just nu är föräldraledigheten 9 månader: 3 månader för mamman, 3 veckor för pappan, och resten kan man dela som man vill (obs normativt språkbruk, men just i den här frågan blir det tydligare på det här sättet). Förslaget på 6+6+6 månader, som tex SFP står bakom, innebär 6 månader per förälder och om båda tar ut ledigheten får familjen ytterligare 6 månder förädraledighet. Om bara den ena föräldern är hemma med barnet är ledigheten ett år, dvs tre månader längre än nuvarande ledighet. Jag tyckte länge att det var en bra idé: motivationen är att få ut mammorna i arbetslivet, dela lika på pensionsförlusten och såklart att båda föräldrarna är lika delaktiga i barnets liv och uppfostran. Peppe Öhman brukar skriva så smart om detta när folk klagar att alla istället borde få bestämma själva hur de är hemma med barnet, (jag paraphrase-ar nu cirka) hon säger att det eftersom det handlar om en struktur (mammor är hemma och pappor på jobb) måste det förändras uppifrån, och om staten uppmuntrar till jämlik föräldraledighet kommer vi småningom att nå dit. Hon säger också att man såklart alltid kan göra som man vill, men om man också vill att staten ska betala för det får man följa de regler som staten sätter, tex 6+6+6.

 

Problemet ligger i perspektivet från vilket man angriper frågan om föräldraledighet. Fokuset ligger på "mamman tillbaka till jobbet". Och varför inte, pappan har ju antagligen jobbat medan mamman varit hemma, varför ska inte pappan få vara hemma med barnet och mamman på jobb? Men vill man, som nybliven mamma, arbeta igen efter 6 månader? Det finns många som vill det och jag förstår dem, men egentligen är föräldraledighetsfrågan också en amningsfråga. Amningen kan aldrig bli jämlik. Graviditeten kan aldrig bli jämlik. Det är den ena personen i förhållandet som bär barnet och ammar det (undantaget förhållanden där båda parter kan och vill föda barn). Vågar jag ens skriva detta: varför ska egentligen föräldraledigheten vara jämlik? 

Om man helammar sitt barn till 6 månaders ålder är det osannolikt att man slutar om man inte måste, tex när man måste tillbaka till jobbet. Man kan såklart amma morgon och kväll och även lunch, men det är inte samma sak som att amma regelbundet när barnet vill, och mjölkproduktionen kommer att gå ner. Att istället pumpa är både smärtsamt och arbetsdrygt. Jag anser att amning är en mänsklig rättighet, både för mamman och barnet.  Kan/vill man inte amma är man ju mer flexibel då man inte är bunden till barnet 24h i dygnet på samma sätt, men en lagstiftning kan väl inte utgå ifrån att man inte ammar? Jag läste idag på yle att 60 procent av finländarna (ett stickprov) inte vill att mammorna ska tillbaka till jobbet tidigare än nu. Det vill inte jag heller. Jag har ingen lösning på föräldraledigheten, men att tvinga mammor tillbaka till jobbet vid 6 månader känns inte okej. Det skapar situationer där man inte har råd att amma (!), dvs man har inte råd att avsäga sig stöd för att välja att vara hemma extra med barnet, vilket är ledsamt för alla inblandade och även för folkhälsan (modersmjölk är det hälsosammaste du kan ge ditt barn).

 

Det finns många orsaker till att mammorna är mera hemma med bebisarna än papporna. En av dem är amningen, något jag inte är redo att ge upp ens i jämställdhetens namn. Jag önskar flexiblare arbetstider för båda föräldrarna, för i nuläget blir man olycklig både av att vara ensam hemma för mycket och av att inte hinna se sin bebis tillräckligt. Det måste finnas en medelväg någonstans. Jag önskar också ett bättre alternativ till föräldraledigheten än 6+6+6 och det nuvarande systemet, varav det sistnämnda är för dåligt på att uppmunta papporna till föräldraledighet.

07.03.2018 kl. 12:02

A, 25

Feministisk analys och perspektiv

Varför är mitt favoritord.

 

 

Senaste kommentarer